Helg + Ingela = sant
Jag kan inte ens beskriva i ord hur jävla underbart det är med helg. Jag tycker inte om att ha 2 prov på raken, det gör en trött i huvudet. Nu är det gjort och gjort rejält i alla fall.
Hade ett snack med Lina idag vilket var välbehövligt eftersom att jag har betett mig som ett svin mot henne på sista tiden. Jag vet egentligen inte vad som triggar mitt underliga beteende men det är som att när någon kommer för nära så får jag panik. Jag tänker "varför är hon så snäll?, måste vara nåt fel, NÄ hon kommer ditcha mig snart". Och sen börjar processen med att stöta bort innan jag sälv blir bortstött. Vilket är helt befängt, jag vet. Jag skulle vilja undergå hypnos och få någon att förklara för mig varför jag är så jävla störd ibland. Det ska i alla fall bli ändring. Jag förklarade mig i alla fall och såklart förstod hon som den lilla minifreud hon är. Nä, man ska hålla hårt i sina vänner och lära sig att skilja de riktiga från idiotpsykopaterna, ibland är linjen hårfin..
Förutom att jag skulle kunna gråta av utmattning så tror jag aldrig att jag varit lyckligare. Jag lever verkligen ett liv i lyx. Ibland glömmer man nog bort hur mycket man har att vara tacksam över, så jag tänkte göra en lista:
Jag är jävligt tacksam för
*Att jag äntligen tog mig ur min lilla låda för att göra nåt av mitt liv.
*min mamma som gör tametusan allt för att jag ska må bra, hon skulle äta bajs för mig! Love you ma!
*Palle som verkar ha det så himla bra hos mamma sofia och pappa kälken i Norge.
*Varje dag som jag får stiga upp klockan 07 för att göra det jag brinner för.
*Frepples som alltid får mig att känna att Pite inte är så satans långt bort ändå.
*Aftonbladet killen på t-banan som alltid ser så jävla glad ut, hans skittråkiga ämbete till trots.
*Min klass som inte alls består av ett gäng hjärndöda stockholmstjejer utan snarare 20 skitambitiösa brudar som verkligen tar hand om varandra.
*Att jag aldrig behöver känna mig värdelös.
*Min lilla lya i sumpan, jag kanske inte bor här på riktigt, men det känns verkligen som mitt.
*Att jag är stark nog att dra mig upp från skiten och förhoppningsvis lämna den för alltid.
Det är svårt att sätta ord på vad det här året betyder för mig, men jag kan lugnt säga att jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag skulle fortsatt i samma spår. Livet blir verkligen vad man gör det till, låt aldrig någon jävel övertyga dig om något annat.
Jag vet inte hur man ska definiera lycka, but I think this is it.
Hade ett snack med Lina idag vilket var välbehövligt eftersom att jag har betett mig som ett svin mot henne på sista tiden. Jag vet egentligen inte vad som triggar mitt underliga beteende men det är som att när någon kommer för nära så får jag panik. Jag tänker "varför är hon så snäll?, måste vara nåt fel, NÄ hon kommer ditcha mig snart". Och sen börjar processen med att stöta bort innan jag sälv blir bortstött. Vilket är helt befängt, jag vet. Jag skulle vilja undergå hypnos och få någon att förklara för mig varför jag är så jävla störd ibland. Det ska i alla fall bli ändring. Jag förklarade mig i alla fall och såklart förstod hon som den lilla minifreud hon är. Nä, man ska hålla hårt i sina vänner och lära sig att skilja de riktiga från idiotpsykopaterna, ibland är linjen hårfin..
Förutom att jag skulle kunna gråta av utmattning så tror jag aldrig att jag varit lyckligare. Jag lever verkligen ett liv i lyx. Ibland glömmer man nog bort hur mycket man har att vara tacksam över, så jag tänkte göra en lista:
Jag är jävligt tacksam för
*Att jag äntligen tog mig ur min lilla låda för att göra nåt av mitt liv.
*min mamma som gör tametusan allt för att jag ska må bra, hon skulle äta bajs för mig! Love you ma!
*Palle som verkar ha det så himla bra hos mamma sofia och pappa kälken i Norge.
*Varje dag som jag får stiga upp klockan 07 för att göra det jag brinner för.
*Frepples som alltid får mig att känna att Pite inte är så satans långt bort ändå.
*Aftonbladet killen på t-banan som alltid ser så jävla glad ut, hans skittråkiga ämbete till trots.
*Min klass som inte alls består av ett gäng hjärndöda stockholmstjejer utan snarare 20 skitambitiösa brudar som verkligen tar hand om varandra.
*Att jag aldrig behöver känna mig värdelös.
*Min lilla lya i sumpan, jag kanske inte bor här på riktigt, men det känns verkligen som mitt.
*Att jag är stark nog att dra mig upp från skiten och förhoppningsvis lämna den för alltid.
Det är svårt att sätta ord på vad det här året betyder för mig, men jag kan lugnt säga att jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag skulle fortsatt i samma spår. Livet blir verkligen vad man gör det till, låt aldrig någon jävel övertyga dig om något annat.
Jag vet inte hur man ska definiera lycka, but I think this is it.
Kommentarer
Trackback