In it for the monkeys

Vaknade med en jätteångest som jag hoppas att jag kan få att försvinna fort fort fort. Kom just på att det börjar bli höst och höst i pite betyder ensamhet. Och jag funkar inte bra med ensamhet. Jag har aldrig behövt vara ensam nånsin så när det väl händer hoppas en massa jobbiga tankar fram och fuckar upp min tillvaro. Jag tror att något drastiskt kommer att behöva hända för att motverka detta. Jag är skitglad att alla flyttar och börjar nya skolor och jobb, det är bara den här förbaskade saknaden som jag måste göra något åt. Den här sommaren har verkligen varit helt sjukt bra så jag har egentligen ingenting att klaga på. Så nu sitter man här och lyssnar på gamla U2 låtar och tycker synd om sig själv som den gamla patetabitch man är.

hej man kan inte vara glad 24/7, det blir bättre snart