In it for the monkeys

Tänkte bara sätta mig ner och skriva av mig en smula. Det här med att finna vem man är känns inte lika enkelt som jag först trott. Jag vet precis vem jag vill vara, problemet är bara den här satans ångesten. Den smyger in i mitt liv då jag minst av allt behöver den, jag måste släppa taget, hitta andra sätt att förhålla mig till verkligheten. Börja inse att min personlighet inte har ett jota med dig att göra.
Jag har faktiskt börjat prata med någon, en väldigt klok och duktig person. Denne sa till mig efter en timmes dumprat från min sida att jag har för höga förväntningar på min omgivning och det är därför som jag alltid blir besviken och ledsen. Jag har aldrig sett på saker från den sidan förut, men det känns bättre nu när det är sagt. Då kan man iaf tänka på det när det så krävs.
Ibland känner jag mig helt scizo, ena sekunden mår man piss och andra sitter man bara och dummar sig och känner sig som världens lyckligaste. Jag saknar clownen, hon verkar mest existera i mitt huvud numera. Jag känner mig gammal och förbrukad. Jag tycker så jävla synd om mig själv att jag bara vill kräkas! Nu ska det bli ändring.

Jag vill må som en bulle i en kakburk!