hejdå depression
Äntligen börjar livet återgå till det normala, om man kallar att bo i sveriges otrevligaste stad där man umgås med 19 tjejer dag ut och dag in, normalt. Jag är inte lika ledsen som jag var i helgen. Jag tror att allt kommer att lösa sig, eller jag hoppas i alla fall det. Imorgon ska jag prata med hyresvärden för robbes gamla legga om jag får bo i den. Alltså jag gör ju redan det men jag måste fråga om lov, it scares the poop out of me! Om jag inte får bo här så är jag fucked in the A. Jag har ingen backup. Eller det finns iofs en ganska fin busskur här utanför där jag kan husera.
Det är fortfarande ett hål i mitt hjärta i form av Pites skyline, komplett med kappas bolmande skorstenar, men det blir lättare att inte tänka på allt som finns kvar där.
På tal om igenting, jag läste en artikel i tidningen idag. Det var nån tjej som skrivit en kolumn om att det inte finns ett perfekt förhållande. Hon skrev att antingen blir man skitless efter några år eller så börjar man bråka om vem som ska ta hand om disken. Ja, jag kan väl förstå den tanken till viss del, men är man ihop med rätt person så blir det aldrig tråkigt, och man låter inte saker som vems tur det är att diska bli så uppförstorat så att man måste göra slut över det. Det kanske är nåt som singelmännsikor intalar sig för att må lite bättre, för det är fan inte sant.
Jag snackade med Paulface om det idag och han svarade med att han skulle skriva en sång åt mig, den skulle heta "spacetruckin" av deep purple, sen kallade han mig för gay. Jag älskar den mannen.
I veckan har jag fått bekanta mig återigen med stockholms freakelit. Första dagen här så hade jag turen att sätta mig mittemot en man som tog sig på könet under hela resans gång. Igår fick jag förslaget av en byggarbetare att "hoppa in i min bil och komma och bo hos mig". Ibland vet man när folk ska säga nåt, då försöker man se så sur ut som möjligt så kanske inte slemmet vågar dra ur sig nån äcklig kommentar, problemet är att de alltid vågar, för de är freaks!
Jag har däremot inte sett allas vår munspelsman på senaste tiden, jag börjar bli orolig. Finns det en jour för dragspelsmannen man kan ringa? Det enda man hör på linjen är hans frenetiska spelande, men då vet man i alla fall ..att han är OK.
Det är fortfarande ett hål i mitt hjärta i form av Pites skyline, komplett med kappas bolmande skorstenar, men det blir lättare att inte tänka på allt som finns kvar där.
På tal om igenting, jag läste en artikel i tidningen idag. Det var nån tjej som skrivit en kolumn om att det inte finns ett perfekt förhållande. Hon skrev att antingen blir man skitless efter några år eller så börjar man bråka om vem som ska ta hand om disken. Ja, jag kan väl förstå den tanken till viss del, men är man ihop med rätt person så blir det aldrig tråkigt, och man låter inte saker som vems tur det är att diska bli så uppförstorat så att man måste göra slut över det. Det kanske är nåt som singelmännsikor intalar sig för att må lite bättre, för det är fan inte sant.
Jag snackade med Paulface om det idag och han svarade med att han skulle skriva en sång åt mig, den skulle heta "spacetruckin" av deep purple, sen kallade han mig för gay. Jag älskar den mannen.
I veckan har jag fått bekanta mig återigen med stockholms freakelit. Första dagen här så hade jag turen att sätta mig mittemot en man som tog sig på könet under hela resans gång. Igår fick jag förslaget av en byggarbetare att "hoppa in i min bil och komma och bo hos mig". Ibland vet man när folk ska säga nåt, då försöker man se så sur ut som möjligt så kanske inte slemmet vågar dra ur sig nån äcklig kommentar, problemet är att de alltid vågar, för de är freaks!
Jag har däremot inte sett allas vår munspelsman på senaste tiden, jag börjar bli orolig. Finns det en jour för dragspelsmannen man kan ringa? Det enda man hör på linjen är hans frenetiska spelande, men då vet man i alla fall ..att han är OK.
Kommentarer
Trackback